.

Jag tittade nyss på en film som heter The Strangers och så känslig jag är för skräckfilmer så tyckte jag att den var skitläskig. Mycket pop-up och människor i mask med stora knivar har aldrig riktigt varit mina favoriter. Men jag tyckte filmen var riktigt bra. Meningen med skräckisar är ju ändå att man ska bli rädd. och det blev jag, riktigt jävla rädd.

Recension:
Det börjar med en grov domedagsröst, som informerar oss om Kristen McKays och James Hoyts tragiska öde. År 2003 bidrog de till statistiken som ytterligare två ouppklarade mordfall i USA. Så fort går det att räkna ut att det nog är fullkomligt kört för våra kära huvudpersoner. Texten ”Inspirerad av verkliga händelser” är inget att bry sig om i det här fallet, regissören har själv haft svårt att förklara exakt vilka händelser det skulle ha varit. Men det gör inte filmen mindre otäck.

Klipp till en bil. En spänd situation mellan Liv Tyler och Scott Speedman. Inga ord utbyts men tystnaden säger mycket. Det dröjer en stund till innan vi får förklaringen till hennes tårar. Tillräckligt mycket drama för att vi ska se dem som människor, känna med dem, och lida med dem innan de förs bort i liksäck. Blonda bimbos i en rysare är överskattat: riktiga människor att identifiera sig med är mer benägna att ge kalla kårar, när de väl hamnar i fara.

Men paret hinner inte fundera över sitt möjligen splittrade förhållande länge till. Väl hemma knackar det på dörren mitt i natten. En vilsen flicka söker vägbeskrivning. De jagar iväg henne, men hon kommer tillbaka. Med förstärkning. I läskiga masker. Och de tänker inte lämna våra turturduvor ifred förrän blod har flutit.

Huset är avlägset, natten mörk och telefonen oanvändbar. Allt är med andra ord som det ska vara i en rysare värd namnet. Låt tortyren börja!