.

Idag har jag och mamma varit på stan och fixat synkontroll, nästa fredag klockan 15:30 är det dags. (sälla säg att jag inte behöver glasögon, snälla säg att jag inte behöver glasögon, snälla!)

Jag har blivit utmanad också, av finaste Moa!
"Gå in i mappen Mina bilder. Gå till den sjätte mappen och välj sedan den sjätte bilden i den aktuella mappen. Släng upp bilden på bloggen och skriv något om den. Utmana sex andra personer och länka till dem, samt tala om att de är utmanade...."


Ja, denna bilden är tagen för 2 år sedan när jag och Rebecka var på Melody Club i Götene, biljetten kostade 100 kronor och jag och rebecka skolkade en halv dag för att få mysa utanför folkets park innan spelningen. Det var nästan inga där alls och det tyckte vi inte var så konstigt eftersom det är Götene vi snackar om, världens minsta samhälle.

Det var blandade känslor den dagen, förbandet Ammotrack var otroligt bra och det var bara ca 20 personer som stod och lyssnade på dom, 3 av dom var där endast för att se Ammotrack. Melody Club var helt underbara, en jätteshysst kille i publiken som jag pratade med ganska mycket hjälpte mig när Kristoffer kastade sin handuk mot mig (jag vet det för han tittade på mig först och när jag tittade tillbaka så nickade han och kastade den mot mig) Men den var en tjej som tog den mitt framför ansiktet på mig, det blev värsta dragkampen mellan oss och den snälla killen hjälpte mig så gott han kunde men det  förgäves x] Sedan blev det bara jobbigare för massa fulla människor trängde sig förbi och jag kommer ihåg att jag och den snälla killen utbytte blickar som sa: Fyfan vilka störiga människor, ungefär! haha.

När allt var slut så stannade vi kvar ett tag, jag vågade mig fram och pratade med sångaren i Ammotrack, Micke. En riktigt schysst snubbe faktiskt, vi skackade om allt möjligt.
Efter ett tag sa en vakt åt oss att gå eftersom dom skulle stänga parken för kvällen, men då sa micke åt dom att vänta för vi skulle med backstage och få varsina tröjor. Vi var helt hyper över att få gå backstage, och innan vi fick tröjorna skulle han hämta något på scenen. Jag glömmer aldrig blickarna vi fick av Ammotrack-tjejerna (alltså fansen) när dom såg oss där uppe. Det var himla underhållande tyckte vi, haha. Vi fick våra t-shirtar sa hejdå och började gå mot bussen.

Vi var som i trans, som jag alltid är efter en konsert och allt kändes helt underbart. Men allt förstördes när några kom springande och sa att en tjej blev misshandlad av sin pojkvän och att vi skulle ringa polisen. Jag bröt bara ihop, helt totalt och kunde knappt andas, jag bara grät och grät. Jag var tvungen att ringa till min syster för att kolla att hon var säker, jag visste att hon var det men jag visste inte vad jag skulle göra riktigt. Jenny försäkrade mig om att allt var bra och vi pratade ända tills vi kom fram till busshålls platsen. Rebeckas föräldrar hämtade oss eftersom slutet blivit som det blev och det var slutet på den dagen.
Det är nästan läskigt hur väl jag minns det nu när jag tänker tillbaka på det. Men jenny är säker och när jag tänker på den dagen så är det ändå konsertern och allt underbart som hände där, det första jag tänker på.