.

Nu, mina vänner, ska jag berätta om min awesome helg i Birmingham för två veckor sedan och det kommer bli väldigt mycket fangirl moments så buckle up!

Alla tåg, buss och flygresor gick som planerat och vi fann vår väg till Birmingham och vårat hotell tillslut. Vi bodde på det ett hotell precis vid flygplatsen och det var det billigaste hotellet ni kan tänka er, vilket märktes på den stenhårda sängen, de obefintliga kuddarna, olåsbara toaletten och duschen mitt i rummet. Vi klagade dock ganska minimalt med tanke på priset, den trevliga receptionisten (som kunde ett svenskt ord; vink-vink) och den lilla tid vi egentligen spenderade på hotellrummet.
Vi anlände på tordagen och anledningen till att vi var där, Supernatural conventionet, började inte förens på fredagen så vi tog oss snabbt och enkelt in till Birminghams city. Där åt vi middag på en relativt mysig italiensk resturang med väldigt god mat men med en väldigt knepig servitör som bara ville pracka på oss efterätter. Efter en hel dags resande var vi sedan helt slut och la oss för att sova (mycket sömn blev det dock inte. läs: stenhårda sängar, obefintliga kuddar)






På fredagen hade vi allt planerat; en snabb frukost, gå till Hilton för att registrera oss och sedan shoppa hela dagen men självklart blev det inte som planerat. Vi kom till Hilton lagom tills registreringen skulle börja, nämligen 13:00 men icke. Nya tiden var 15:00 så vi fick snällt sätta oss i lobbyn (efter att fått erbjudandet att utnyttja hotellets pool och gym. Jag visste väl att man skulle packat baddräkt.) och dricka några fancy drinkar. Vi var ju ändå på semester så vi ägnade inte en tanke åt att vi började dricka klockan ett på eftermiddagen. Registreringen tog evigheter så vår awesome shoppingrunda blev lite hastigare än vi förväntat oss eftersom vi skulle hem och göra oss i ordning och vara relativt utvilade till Supernaturalfesten som skulle äga rum på Hilton.



Partyt hade varit totalt awesome om det inte varit så att några fick för sig att gå all in och klä ut sig till karaktärer ur serien. Uppfatta mig inte fel, jag älskade att vara omringad av crazy fangirls som var klädda som Castiel, Bobby, Sam och Dean men sedan fanns de dem som valde att klä ut sig till Clownen som är med i ett avsnitt. Allt i ära till Halloween som firades den helgen. Detta resulterade i att jag var halvt skräckslagen ungefär halva kvällen. Det fanns dock många fina delar av kvällen också, det spelades good ol' rock n' roll, drinkarna var svingoda och kvällen slutade med att hälften av människorna som var där dansade gemensamt till Time Warp, Y.M.C.A, Macarena och någon Dr. Who låt. Vi klarade alla danser riktigt bra förutom den där satans dr. who låten, de dansstegen var näst intill omöjliga för mig som knappt har någon simultanförmåga att prata om. 
Det riktiga äventyret började dock när vi skulle ta oss hem. Hotellpersonalen sa till oss att vi skulle kunna ta oss hem genom en shuffle som gick mellan tågstationen och flygplatsen fram till 2:00 på kvällen. Jag har ingen tvekan om att den gick men att det sedan skulle vara låst vid tågstationen från kl 11:00 hade vi inte fått någon information om. Tur som vi har så kom det ett par trevliga britter som varit på samma fest som oss så vi slog våra snygga huvuden ihop och försökte ta oss runt tågstationen. Lättare sagt än gjort. Vi fick ta oss igenom viss terräng i form av staket, parkeringsplatser och blöt jord, i högklackat(!) Allt detta för att sedan upptäcka att vi tagit oss heeela omvägen runt och tillbaka till Hilton där det hela startade. Vi kännde oss lurade, trötta och lite frustrerade när vi tillslut gick in på ett hotell och bad dem ringa en taxi åt oss. Ironiskt nog så spelade dem 'Survivor' på radion och vi kännde oss träffade. Efter nära 2 timmars äventyr tillsammans med två nya bekantskaper så kom vi äntligen i säng.

När vi vaknade på lördagen var vi helt slut men vi lyckades ta oss ur sängen för att äta frukost och göra oss i ordning för att dra på den första panelen med Misha Collins. Saken var bara den att vi sett helt fel på schemat för dagen så vi kom försent till Hilton och missade mer än halva panelen med Misha, vilket sög. Vi fick dock relativt bra platser till att se både Rob Benedict och Julian Richings panel och man! de båda var så otroligt roliga och mysiga. Rob verkade ganska obekväm men han var också helt underbar. Han berättade bla. att hans son (jag tror det var hans son) hade frågat varför han inte fick se på hans filmer och Rob hade svarat att det bara var filmer för vuxna. Dagen efter när han hämtade sin son från fritids så hade han sagt "My daddy makes adult movies" till sina fröknar. Julian var otroligt glad och sprallig, vilket var konstigt att se eftersom hans karaktär som Döden i Supernatural är allt annat än glad.

(detta är sorgligt nog den bästa bilden jag fick på Misha)

Sedan gjorde vi det förbjudna, vi struntade i Mitch Pileggi och tjejernas panel och drog in till Birmingham för att ta igen shoppingen vi missade under fredagen. På vägen dit träffade vi en svensk tjej från conventionet som hängde med. Vi åt lunch på någon fantastisk thairesturang och hittade en grym godisaffär med godis från hur många länder som helst och guess what? Vi hittade Bertie Botts Bönor! Lyckan var total tills jag åt dem och insåg hur extremt äckliga de faktiskt är. Efter ett tag begav sig vår nya vän tillbaka till hotellet men vi, vi shoppade och åt mycket mer innan vi begav oss tillbaka för ännu en festkväll. Denna gången blev det inget högklackat.


Rob Benedicts band Louden Swain spelade denna kvällen men eftersom vi inte hade någon aning om att man var tvungen att ha biljetter så missade vi dem. (Jag har dock kollat upp dem nu efter vi kommit tillbaka och deras musik är verkligen inte fy skam.) Denna kvällen blev det dubbelt så mycket dansande och när det spelades Cotton Eyed Joe så var det vi tre som började dansa linedance mitt på dansgolvet. Det blev inte så episkt som vi tänkt oss för det var nog bara två personer som hängde på men vi hade lika kul för det. Sedan somnade jag vid något bord medans Elin och Miriam dansade vidare och väcktes av en britt vid namn Matt som frågade hur jag mådde. Det slutade med att vi hade ett trevligt samtal om hurvida mörkt och kallt det var i Sverige, varför jag älskar England och ett stort missförstånd angående min ålder. Ungefär vid den tidpunkten då vi på något sätt "förlovade" oss så kom hans vän och mina vänner till undsättning. Vi dansade och hade roligt de sista minuterna på festen. Matt fixade en taxi åt oss och var en riktig gentleman till skillnad mot hans vän som försökte get it on med både Miriam och Elin. Efter många om och men kom vi alla in i taxin och från ingenstans kom våra två äventyrsvänner från kvällen innan och frågade om vi kunde dela taxi. Det blev en mycket trevligare resa hem denna gången men vi kom inte i säng förens runt 3-4.

Söndagen blev riktigt episk. Denna gången kom vi en timme tidigare till Hilton så vi hann vi se hela Misha Collins panel och riktigt tur var det för den var fantastisk! Misha var hilarious och lite av en charmig douchebag som alltid, men höjdpunkten var när han pratade om hur han friade till sin fru. Det kan vara något av det finaste jag hört och sett. Killen började gråta, mitt på scenen. En annan fantastisk sak var när vi alla skulle sjunga för ett par födelsedagsbarn och alla de som fyllde blev uppbjudna på scenen, en av dessa var en liten tjej på kanske 9-10 år och hon ville så gärna berätta för Misha vad det skulle vara på hennes tårta. Det visade sig att det mesta var choklad och när vi skulle börja sjunga så tyckte Misha att hon skulle leda sången.

Misha: Can you take the lead?
Flickan: (lite ledsen) Do you want me to leave?
Misha: No, no, no! I want you to lead! lead the singing. (börjar sjunga)
Flickan: I don't want to...

Robs söndagspanel var om inte bättre denna gången, han uttryckte sin kärlek till Buffy the Vampire Slayer (hell yeah!) och han verkade lite bekvämare denna gången. Någon frågade vilket Hogwarts house (vad fan heter det på svenska nu igen?) han tillhörde, han hade ingen aning men försökte ändå svara på frågan. Otroligt charmig man.

Efter det gick vi på toa och precis när vi öppnar dörren så går Misha Collins förbi, jag blir chockad och försöker le innerligt men jag måste sett hotfull ut för han log lite knepigt tillbaka och bruden han gick med drog honom närmare sig.
Sedan var det dags för autografer! (i kön träffade vi Matt från gårdagen och situationen kändes lite awkward men vi klarade situationen) Det var ju inte så mycket autograferna vi var ute efter, vi ville mest bara kunna säga att vi träffat alla och boom! Jag har träffat Julian Richings, mannen som spelar en av de mest episka rollerna någonsin. Det fina med honom var att han verkligen kollade en i ögonen, i vad som kändes som en evighet, och använde ens namn innan han signerade pappret.
Mitch Pileggi kan ha varit en av de mysigaste människorna jag träffat. Han har en enorm kroppsbyggnad och skulle kunna vara skitskrämmande men hans leende och myiga röst gjorde att man bara ville krama honom i evigheter. Jag skulle lätt låta honom vara min farbror eller någon annan släkting. Just sayin'.
Sedan har vi Rob Benedict, helt seriöst, jag tror jag blev förälskad för en kort sekund. Han var den enda jag vågade säga något till och det blev inte bättre än att jag tyckte han var väldigt rolig och att hans panel var väldigt underhållande. Han skrattade sådär mysigt, tackade så mycket, sa att han hade hade haft roligt och tittade mig i ögonen och sa "I'll see you later". Ungefär där dog jag. #fangirlmoment
Och som alltid, spara det bästa till sist. I kön till Misha Collins så var jag nära på att dö lite grann. Vi blev pressade samman av arrangörerna och Misha fick inte skriva personliga autografer så namnlapparna togs bort allt sådant var ganska löjligt men ingen brydde sig i slutet för när man väl stod där och tittade in i de klarblåa ögonen så var hela världen underbar. Yes, det är precis så det känns när man träffar Misha fucking Collins! Jag tror helt ärligt att jag har någon sorts halv blackout från den minuten för jag minns knappt hälften av det. Jag vet att vi pratade, han signerade, log sitt charmiga psykopatleende, sa att han kvävdes på luft, blinkade åt mig (oh.my.god!) och sa något till mig medans jag drogs bort av någon skitarrangör. Forever high on life my friends!

Fortfarande höga på livet så tittar vi på den sista panelen för helgen med Julian, Lindsay och Katie. Och med tanke på mitt tillstånd från signeringen så minns jag inte så mycket av vad som sades under panelen men det skrattades en hel del så kul var det. Här kom även Mishas berömda crashing där han låtsas vara någon ur publiken som ställer en fråga. Good shit!
Dagen avslutades med aktioner och två lyckliga människor fick inte bara betala en redig summa för ett par signerade bilder utan fick även en puss på kinden av självaste Julian. Vi gick lite ledsna ifrån vårt älskade Hilton men jag tror vi alla tänkte på hur grymt det kommer bli när vi en dag kommer tillbaka. Inte en chans i världen att detta var vårat sista convention, vi satsar stort på Comi-Con i San Diego någon gång i framtiden.


(Titanic eller Hilton? Nobody knows.)


På måndagen var det dags för avresa, på frukosten fick vi säga adjö till våra kära äventyrskompisar och receptionisten som inte helt otippat sa adjö med orden "vinka-vink". Tågresan till London gick perfekt och vi kom till Heathrow ca 3 timmar innan avgång. Vi hann äta middag, dricka frappuccinos från Starbucks och spendera överblivna pengar. Jag köpte Flight of the Conchords, två filmer och en bok i stil med Val McDermids böcker om Tony Hill och Carol Jordan. Självklart köpte jag även lite tax-free choklad till familjen.
När vi landade på Arlanda så tyckte vi att flygvärdinnan sa "Tack för att ny flög med SS" och fann det otroligt underhållande och det öppnade upp till en rad fina skämt innan depressionen sänkte sig över hela mig. Det kändes hårdare än någonsin att komma hem till Sverige. Jag var helt anti allt men sedan såg jag en stor bild på Mark Levengood och mitt hjärta fylldes med lycka för en kort sekund. Det är nog inte så illa här i Sverige ändå.


Några av mina inköp:




Detta har varit ett relativt nördigt och väldigt osammanhängande inlägg & hälften av bilderna är tagna av mina kära resekamrater eftersom jag inte har någon smidig digitalkamera. OCHOCH! Om ni vill kolla upp Louden Swain så hittar ni några av låtarna här. De är verkligen värda en lyssning så go for it!