.

De halvt dolda är nog den bästa serien som någonsin sänts på svt. Jag grät och jag grät, så ledsamt och fint samtidigt. Jag önskar jag kunde uttrycka mig med ord men jag kan verkligen inte det. Jag känner så sjukt mycket men jag får aldrig fram känslorna i ord, så som det ska vara. Jonas Gardell är en av världens finaste människor så därför kommer det ett utdrag ur hans dagbok som jag älskar så mycket.

'Vi är vid ett all you can eat-ställe i USA. Det fattas en tång för att ta salladen med. Jag frågar den anställda som står på andra sidan buffén om hon kan ge mig en.
”No, I can’t”, säger hon.
Sedan säger hon att alla olika byttorna med sallad och grönsaker måste ställas ut först och sen lägger de ut skedar och tänger.
Naturligtvis kan hon. Tången jag vill ha ligger i en stor bytta alldeles vid henne. Hon bara inte tänker ge den till mig.
No, I can’t.
Så var det med den saken.
Nästa dag ska Barack Obama sväras in som ny president. Slagordet för hans kampanj har varit ”Yes, we can!”
Vad man än ber om när man reser i USA, om det skiljer sig det minsta ifrån den arbetsordning eller den mall som utfärdats, får man nej till svar. ”No sir, I can’t do that.” Sorry sir, that’s impossible.” ”No sir, that won’t happen’!”
Man förklarar för mig att det är människor som blivit beordrade att följa en viss arbetsordning och som inte har någon som helst befogenhet att själva tänka, fatta beslut eller göra undantag, och ett myller av kontrollerande chefer på låg och mellannivå som inte heller har mandat att ta egna initiativ.
Ända ner till salladstången på det lokala all you can eat-haket.
Samtidigt hyllas individen som sätter sig upp mot systemet, ensamvargen, the poor lonesame cowboy, drömmen om friheten.
Men mynnar ändå ut i att en människa som kan sträcka en annan människa en salladstång men inte gör det för att hon inte får och inte vågar.
No we can’t.
Det sägs att en ny era har börjat i USA. Yes, we can!
Fan tro't.
Vi får väl se om jag får ta min salladstång nästa år när vi åker dit igen.'